AGU - Aldrig Ge Upp del 2
TISDAG
Sverige var som sagt i krig och vi hade en uppgift att lösa. Mitt i allt kom sjuksköterskorna för att kolla läget med mig. Fick order om att enbart bära mitt vapen under övningen och fick även alvedon och voltaren att knapra på för att hålla smärtan från revbenet i schack. Smärtan hade blivit värre under natten så det kändes skönt att få tabletter så jag slapp ha ont hela tiden.
I alla fall, vi marscherade iväg i några km till en kulle då vi intog eldställnignar. Där satt vi eldberedda mot ett fält i säkert en timme utan att något hände. Sedan fick vi nya order av fanjukaren som sa att nu skulle vi marschera vidare. Vi understödje första pluton då de beslagtog ett fält och det blev en del marscherande innan vi kom fram till nästa stopp. Nu trodde många att vi skulle få åka hem, men nej vi skulle sova i gruppbivack. Vi fick varsin protein bar var att äta innan vi började bygga. I min grupp är vi sju pers och vi lyckades bra med att bygga en bivack trots att vårt stridsvärde var lågt. Det började snöa under kvällen och såklart började det snöa in i bivacken. Men som tur var så låg vi tätt intill varandra så vi var mycket varmare denna natten än förra. Vår gruppchef kom under kvällen med potatis, lök och köttbuljong som jag tillagade till en soppa. Kanske den godaste soppan vi alla sju hade ätit någonsin!
Under natten så lyckades jag faktiskt sova till och från vilket var skönt. Men det var mindre roligt när en biltuta började låta som tusan halv fem på morgonen. Det var dags för att gå upp och vi hade femton minuter på oss att packa all vår skit upp ta oss upp på vägen som samling. Problemet var bara att alla våra saker var övertäkta med snö så vi stod som sju idioter och grävde i snön för att hitta vårt vapen, stridspackning och annat. Vi lyckades i alla fall hålla tiden och ställde oss i en kö för att få vidare order. Gruppchefen fick en karta och vi insåg alla ganska snabbt att nu väntade ännu en marsch. Trötta, kalla och hungriga började vi gå. Som tur var så gick alla rekryter samma väg som vi kunde följa efter varandra. I början gick det ganska bra, men efter kanske en och en halv timmes marscherande började mitt revben göra ont som tusan, fast jag hade tagit smärtstillande. Jag bet ihop och tänkte att detta elände är snart över. Men det kändes som vi bara gick, gick och gick. Vi såg solen gå upp och vädret var kallt, regningt, snöigt och halt. Kombinationen var helt enkelt totalt eländig att marschera i. Vi stannade till några gånger på vägen för att vila, byta strumpor och dricka vatten. Men eftersom jag inte hade med mig min vattenflaska (den var i stridsvästen och dum i huvudet som jag var hade jag glömt att ta med mig den) så fick jag äta snö för att få i mig någon vätska överhuvudtaget. Det var rent ut sagt tufft. Vi hade knappt ätit någonting heller så någon energi hade vi definitivt inte. Men vi gav inte upp fast kroppen ville stanna och lägga sig och i princip dö på vägen.
När vi väl var framme vid slutdestinationen så fick vi en näve spagetti att dela på. Vi kokade upp den och åt som korpar. Dock mådde jag galet illa och spydde när jag bara ätit lite av spagettin. Men efter lite vatten så fick jag i mig min portion med spagetti. Därefter fick vi gå till olika befäl då de hade gjort olika stationer. Vi fick bland annat ta isär och sätta ihop vårt vapen, sätta på oss skyddsmasken på nio sekunder och göra målangivning. Det enda vi verkligen failade på var stationen då vi skulle koka upp en ynka spagetti genom att göra upp en eld. Nävern ville inte tända och kaptenen som höll i stationen sa att vi fick ge upp. Sura miner såklart från gruppens sida men resterande stationer gick bra.
Efter att alla grupper var klara med stationerna så var det ÄNTLIGEN dags att gå hem mot kasern. Min grupp gick sist och jag kan säga att vi fick banne mig kämpa för att komma tillbaka. Alla var trötta, hade ont i kroppen, var dygnsura av regn och snö samt hungriga. Jag gick först i ledet och klev bara på trots smärtan från revbenet, jag ville bara tillbaka till värmen och min säng på luckan. När vi sedan kom tillbaka fick vi hänga upp vårt blöta matriell och sedan var det uppställning. Kaptenen och fanjunkaren visiterade våra fötter och sedan fick vi vår basker. Vi fick instruktioner hur den skulle sitta och hur vi skulle stryka den. Därefter låste vi in vapen, åt hamburgare som befälen bjöd på och därefter stod alla i antingen duschen eller vid handfaten för att få till baskern. Det är banne mig lättare sagt än gjort. Vid 22 hade vi uppställning igen och därefter fick vi äntligen HVO. Sov som en stock kan jag säga!