AGU - Aldrig Ge Upp del 1
SÖNDAG
Hela dagen var jag hur lugn och sansad som helst. Tänkte mest "aja, det måste göras så nu får jag helt enkelt bara möta helvetet så är det överstökat sen". Men när jag satte mig på bussen till Luleå från Piteå så kände jag direkt hur nervositeten bara kom som en käftsmäll. Saken blev inte bättre heller när jag återigen gick in på internet och läste om andras erfarenheter om sin AGU..
Väl tillbaka på regementet så tejpade jag fötterna, tejpade fast ngn slags tejp på termosen och försökte få en bra sömn trots att jag var så nervös att jag trodde att jag skulle skita ner mig.
MÅNDAG
Dagen D was here. Gick upp som vanligt klockan 6 och gick mot frukosten. Stämningen var nervös och många av rekryterna åt som hästar eftersom vi inte visste när vi skulle få mat nästa gång.
Vi uppställningen så fick vi order om att ta stridsutrustning, stridspackning och trossen ner till entrén. Där väntade visiation. Ingen tobak, godis, tändare eller dylikt fick följa med. Efter det hoppade vi in i bussen påväg mot övningen. Flera försökte vila medan andra satt tysta. Jag försökte vila ögonen men det var svårt.
Väl på plats så fick vi order "packning på", men eftersom jag har en spricka i mitt revben så skulle jag slippa gå med packning vilket var en stor lättnad. Mycket av den stress och nervositet jag haft över övningen har just varit att bära tungt och få ännu ondare i revbenet. Vi marscherade i alla fall en bit för att sedan stanna upp för vårt första uppdrag, göra upp eld och göra bivack.Eftersom hela kompaniet av rekryter var med så delades vi in i två plutoner. Min pluton började med att göra eld. Kapten visade ett exempel hur man gör och så fick vi gå ihop i stridspar för att göra upp eld samt koka vatten och göra te av tallbarr. Jag och Johansson körde tillsammans och vi lyckades bra med uppgiften. Därefter bytte vi med den andra plutonen som hade fått göra bivack i grupp. Även denna uppgift gick bra.
På med packning igen för att sedan marschera vidare. Denna gången fick vi gå upp för en kulle som aldrig verkade ta slut. När vi alla var uppe så fick vi order av fanjunkaren att göra egna ensambivacker, därmed var det dags för ensamdygnet. Vi fick ställa oss i två led och kopralen pekade ut vart vi skulle få sova under natten. Jag bestämde mig väldigt fort för att bygga en ensambivack under en gran ifall det skulle börja regna eller snöa under natten. Samlade ihop hur mycket granris som helst och tyckte att jag hade fått till det ganska bra.
När mörkret hade fallit så samlades vi igen (såklart högst upp på kullen) och då fick vi en halv dl havregryn med lite salt samt en knäckemacka till kvällsamt/frukost. Därefter började ensamdygnet. Samlade ihop ved och försökte tända en eld så fort som möjligt. Detta gick tyvärr inte speciellt bra då jag inte hittade någon speciellt bra ved som brann. Kråkris och näver var det enda som verkligen brann och det slocknade så fort jag vände ryggen ifrån i fem min.
En rolig grej som hände var att jag skulle gå på toa. Jag satte mig ner tre meter ifrån elden för att se så den inte skulle sprida sig. I ett kort ögonblick tittade jag bort mot Johanssons bivack som låg ca 5 meter ifrån min. När jag sedan tittar tillbaka på min eld ser jag att påsen till köket brinner. I panik slängde jag mig över elden, släkte den och försökte rädda matrialet. Påsarna var nästan uppbrända, kåsan hade smält på ena sidan och min fältmössa hade också fått ett brännmärke. Jag skrattade och grät samtidigt åt eländet.
Efter flera försök att tända en brasa igen så gav jag helt upp och gick och la mig i bivacken. Det var flera minusgrader och vi hade enbart med oss stridspackningen, alltså ingen sovsäck att sova i. Som täcke använde jag värmejackan och som kudde hade jag stridsvästen.
Efter en liten stund kom fanjunkaren förbi. Han frågade direkt varför jag inte hade någon eld och jag sa nästan förtvivlat att jag hade försökt flera gånger men att det inte gick att få någon bra eld. Han puschade mig att inte ge upp och jag tog mig i kragen och samlade på mig ännu mer ved. Nu jävlar skulle fanskapet brinna, tänkte jag. Gick också uppför kullen för att hämta vatten som jag kunde koka och värma mig med. Elden gick lite bättre denna gången men jag var så trött så jag somnade medan den slocknade.
Vid 22-tiden vaknade jag igen av att 1. serganten kom förbi. Han kollade läget och frågade om jag frös något. "Njedå, det är lungt" ljög jag. Mina fötter var kalla som fasen men jag tänkte att jag biter ihop. Han nickade och traskade vidare till nästa bivack. Jag somnade om och vaknade mitt i natten av att fanjunkaren kom förbi igen. Han sa direkt att jag skulle tända en eld och hoppa upp och röra på mig. Jag följde order, tände ännu en eld och gick runt bland bivacken för att få igång värmen i kroppen. Fötterna var som istappar och jag frös något djävulskt. Har nog aldrig frusit så mycket som den natten. Gick sedan och la mig igen i bivacken och somnade halvdant. Vaknade klockan sex av en biltuta, dags att stiga upp. Plockade ihop alla mina saker och släpade med mig stridspackningen ut på vägen. En rekryt hjälpte mig att ta med den upp.
När alla rekryter var samlade fick vi nya order av fanjunkaren. Sverige var tydligen i krig och vi hade en uppgift att lösa. Men mer om det i nästa inlägg...