CLARA CARLSSON

Det känns faktiskt väldigt bra. Än så länge har ingenting varit superduperjobbigt. Klart att man har varit irriterad, smått förbannad och lite ledsen ibland, men vafan man är ju människa. 

 

Faktiskt inte. Man har så fullt upp med allt som händer på regementet att man knappt hinner längta hem eftersom tempot är väldigt högt. Det är saker att göra hela tiden. Men det är klart att ju närmare permis man kommer desto mer längtar man hem till en stor säng, glo på tv i lugn och ro och slippa följa tider och order samt umgås med nära och kära. 

 

Nja det skulle jag väl inte påstå. Jag upplever att vi har väldigt bra befäl på kompaniet. Det är klart att de kan höja rösten och vara arga på oss om vi misslyckas med att hålla tider osv. Men de är inte direkt som amerikanska befäl som skriker konstant 24/7 så spottet regnar på en. 

 

Jag vet att det finns några i min pluton som sagt att de har tappat några kilon men utifrån mig själv så vet jag inte. Jag har fått en starkare kropp, bicepsen börjar växa och man känner att man orkar bära AK5:an utan problem nu och att det inte är lika jobbigt att ha på sig all stridsutrustning. Kroppen har vant sig att bära tungt liksom och det skulle inte förvåna mig om jag tappat några kilon. 

 

Det är såklart superskönt att komma hem på lite ledighet. Man behöver verkligen komma hem och ladda batterierna. När man är på regemetet så är det regler som ska följas, tider som ska passas och grejer som ska vårdas, packas osv. Man har alltid något på gång. När man är hemma så är det inte samma "stress" eller "måsten". 

 

Det beror lite på. Ibland drar man ner till Studenthemmet och chillar där, ibland går man ner på stan, ibland hänger man bara på logmentet och slösurfar på mobilen. Allt beror lite på hur mycket energi man har till övers.